På vardagsmorgnarna brukar C oftast ropa på oss när han vaknar. Men ibland överraskar han oss genom att komma själv till oss. Oftast är det lite försiktiga fotsteg som avslöjar honom.
För någon timme sedan väckte han oss, kommenterade att det var ljust, klev ner från vår säng och gick iväg med bestämda steg. Jag förstod inte vart han tog vägen, så jag följde efter: ut på balkongen för att spana efter den nya lastbilen (dumper). När han var nöjd att den var kvar gick han tillbaka till sängen, kröp ihop bredvid mig och somnade om på min axel. Det blev snart för varmt för honom så han kravlade till en svalare plats som beredde mig utsikt av dessa fina tår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar