På morgonen för den beräknade förlossningsdagen drabbades jag av panik när Humlan inte sparkade som vanligt. Efter samtal med sjukhuset åkte vi in för en kontroll. CTG-kurvan såg normal ut, och jag kunde slappna av. Men ultraljudsundersökningen visade att fostervattenvolymen var lite låg och läkaren föreslog att förlossningen skulle sättas igång (induceras).
Jag kommer ihåg att jag under värkarbetet tänkte "det här vill jag inte vara med om igen". Men det är som alla säger, nu så här i efterskott kommer jag inte ihåg att det verkligen var så hemskt. Ett annat minne är att jag var så trött att jag somnade mikrosekunder och vaknade med ett ryck av att musklerna slappnade av (ni vet, som när man sitter i en fåtölj och huvudet rullar bakåt). Klockan 9:54 fick jag ett underbart, kladdigt litet knyte i min famn. Rummet var fullt med folk (pga att man hjälpte till med sugklocka) men LilleC var (är) en stark och frisk liten (stor) krabat som inte behövde någon extra tillsyn.
UC klippte av navelsträngen och var med när LilleC blev tvättad. När alla formaliteter var avklarade blev vi lämnade ensamma att pusta ut, men ändå inte slappna av - vi hade ju ett nytt litet liv att ta hand om. Jag drabbades dock av frossa så det var UC som fick hålla vakt. Våran lilla (stora) guldklimp var hur söt som helst, fyllig och rund (inte alls skrynklig och bräcklig). Och han hade massa mörkt hår, till vår förvåning!
Någon gång under senare delen av eftermiddagen gick flytten till BB-avdelningen. LilleC tyckte inte om ljusen som blängde in i hans ögon längs med korridorerna.
Alltid en ny favoritt
10 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar